Det tar aldrig slut...
Efter Emils blödning var vi tvugna att gå på kontroller i Karlstad genom att göra ultraljud och röntgen på skallen.
Allting verkade okej ända tills han blev 4 månader. Då började hans huvud att växa allt fortare och kroppen hann inte med.
Vi fick komma till Karlstad en extra gång och där såg dom att han hade en systa som var som en boll där blödninen satt.
Kanalerna bak i huvudet som ska leda bort ryggmärgsvätska var igenslammade av blodrester från blödningen.
Därav kunde inte vätska rinna ut utan bara fyllas på.
Vätskan tryckte på systan och systan tryckte på hjärnan och skadade ännu mer. Precis som om det inte var nog mycket skadat. Det tryckte uppifrån ner på Emils ögon så hårt att han hade svårt att titta upp.
Ingen annan utväg fanns än operation.
Jag och Emil fick samma dag åka ambulans till Uppsala och Urban kom efter med bil. Vi visste vad vi hade framför oss men att det var ett ganska enkelt ingrepp men ändå rann tårarna hela vägen till Uppsala.
Väl framme hamnade vi på barnsjukhuset där vi var när han var nyfödd men på en annan avdelning. Vi fick eget rum och dom kom in med en järnsäng som Emil skulle få sova i.
Foto: Urban
Inte särskilt mysig. Eller hur?
Efter några dagar bestämde sig läkarna för att lägga in en skunt. Dvs en slang som går från hjärnan ner i buken för att leda bort ryggmärgsvätska. Den måste han ha hela livet. Det är som vi alla har kanaler som leder bort ryggmärgsvätska bara att Emils är konstgjord och ligger mer på utsidan under huden.
Dessa två kanaler går i vanligt fall från huvudet ner i nacken och till ryggmärgen.
Dom kom in på rummet och visade oss hur slangen såg ut. Den är gjord av silikon och har en massa ventiler t. ex backventil, tryckventil osv.
Slangen stoppas ner ca fem i hjärnans hålrum och sedan ligger den under huden ner till buken. Där stoppade dom in ca 50 cm extra slang så att han har nått att växa i annars skulle dom vara tvugna att göra ingreppet i takt med att han växer och det skulle bli en hel del operationer.
Nu behöver han bara byta den en gång till.
Dagen innan operation badar vi Emil två gånger och på operationsdagens morgon en gång.
En glad liten skit som inte vet vad som väntas.
Kl kvart i åtta på morgonen rullar vi honom till operationen och lämnar över honom i främmande händer.
Allting känns tungt igen.
För att tiden skulle gå fortare (operationen tar ju iallafall 5 timmar).
Dom lovade att dom skulle ringa när allt var över så vi beslöt oss för att gå ner på stan och titta lite.
När klockan var ett fick vi gå till uppvakningen där Emil låg och jag fick ta upp honom i min famn.
När jag tog upp honom gnydde han lite men sov fortfarande.
Det var viktigt att han skulle ligga planläge i ett dygn.
Foto: Urban
Emil förbättrades för varje dag och efter två veckor var vi hemma.
Foto: Caroline
Emil några dagar efter operationen
Allting verkade okej ända tills han blev 4 månader. Då började hans huvud att växa allt fortare och kroppen hann inte med.
Vi fick komma till Karlstad en extra gång och där såg dom att han hade en systa som var som en boll där blödninen satt.
Kanalerna bak i huvudet som ska leda bort ryggmärgsvätska var igenslammade av blodrester från blödningen.
Därav kunde inte vätska rinna ut utan bara fyllas på.
Vätskan tryckte på systan och systan tryckte på hjärnan och skadade ännu mer. Precis som om det inte var nog mycket skadat. Det tryckte uppifrån ner på Emils ögon så hårt att han hade svårt att titta upp.
Ingen annan utväg fanns än operation.
Jag och Emil fick samma dag åka ambulans till Uppsala och Urban kom efter med bil. Vi visste vad vi hade framför oss men att det var ett ganska enkelt ingrepp men ändå rann tårarna hela vägen till Uppsala.
Väl framme hamnade vi på barnsjukhuset där vi var när han var nyfödd men på en annan avdelning. Vi fick eget rum och dom kom in med en järnsäng som Emil skulle få sova i.
Foto: Urban
Inte särskilt mysig. Eller hur?
Efter några dagar bestämde sig läkarna för att lägga in en skunt. Dvs en slang som går från hjärnan ner i buken för att leda bort ryggmärgsvätska. Den måste han ha hela livet. Det är som vi alla har kanaler som leder bort ryggmärgsvätska bara att Emils är konstgjord och ligger mer på utsidan under huden.
Dessa två kanaler går i vanligt fall från huvudet ner i nacken och till ryggmärgen.
Dom kom in på rummet och visade oss hur slangen såg ut. Den är gjord av silikon och har en massa ventiler t. ex backventil, tryckventil osv.
Slangen stoppas ner ca fem i hjärnans hålrum och sedan ligger den under huden ner till buken. Där stoppade dom in ca 50 cm extra slang så att han har nått att växa i annars skulle dom vara tvugna att göra ingreppet i takt med att han växer och det skulle bli en hel del operationer.
Nu behöver han bara byta den en gång till.
Dagen innan operation badar vi Emil två gånger och på operationsdagens morgon en gång.
En glad liten skit som inte vet vad som väntas.
Kl kvart i åtta på morgonen rullar vi honom till operationen och lämnar över honom i främmande händer.
Allting känns tungt igen.
För att tiden skulle gå fortare (operationen tar ju iallafall 5 timmar).
Dom lovade att dom skulle ringa när allt var över så vi beslöt oss för att gå ner på stan och titta lite.
När klockan var ett fick vi gå till uppvakningen där Emil låg och jag fick ta upp honom i min famn.
När jag tog upp honom gnydde han lite men sov fortfarande.
Det var viktigt att han skulle ligga planläge i ett dygn.
Foto: Urban
Emil förbättrades för varje dag och efter två veckor var vi hemma.
Foto: Caroline
Emil några dagar efter operationen
Kommentarer
Postat av: mamma
Jättebra att ni kan skriva ner allt detta hemska. Tror att det blir som terapi för er. Sen har ju Emil en bra dagbok som han kan läsa i när han blir stor. Kram från mamma
Postat av: Weronica
Har ju hört genom mamma om alla sjukhusvistelser osv och tänkt mycket på er! Han är en tapper liten kille eran Emil!
Trackback
