Bättre med skor
Foto: Caroline
Emil stod jätte länge när han fick riktiga skor på fötterna.
Foto: Caroline
Glad
Foto: Andreas
Snorig men glad ändå.
Jätteduktig
Foto: Caroline
Emil var jätteduktig idag.
Han stod hela 10 sekunder och höll i sig i stolen.
JÄTTEBRA!!!
Sjuk
Foto: Caroline
En sjuk lite Emil.
Hej hej
Foto: Caroline
Efter ett ljud gick jag in på hans rum och
skulle titta om han sov.
Oj, vad jag hade fel!
Han låg på mage i fotändan av
sängen och skrattade när jag kom in.
Utflykt
Foto: Caroline
På utflykt igen. Har fullt sjå med att titta över morbrors axel.
Man vet aldrig om man missar nått.
Foto: Caroline
På väg hem. Man blir trött av frisk luft.
Svartvitt
Foto: Niina
Foto: Niina
Fick lite bilder av Niina som hon skickade till mig.
Jättefint med svartvitt tycker jag :) :).
Emil och hans morbror
Foto: Andreas
Morbror och Emil har en hemlis.
Lite nya bilder
Foto: Caroline
Foto: Andreas
Utslagen prins
Emil somnade sött i mammas och pappas säng.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Gammal gåvagn
Foto: Caroline
Denna vagn hade jag när jag var liten.
Emil har en egen som är nyare men
tyckte att den var lite fin att
ha i hans rum som prydnad.
Hos Mio
Foto: Caroline
På fredag kväll var vi hos Mio på besök.
Killarna hann och leka lite med varandra
innan det blev läggdags.
Foto: Caroline
Tack gode gud för maten!
Nu har jag köpt en ny kamera.
Det blev en Kodak M753.
Lite roligare att ta kort nu. :)
//Caroline
Nytt inköp
Foto: Caroline
Emils första skor.
Dom vita är gamla och dom bruna köpte
jag på utförsäljning för 79kr.
Ute i naturen
foto: Caroline
Sitter skönt på pappas rygg.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Ser förvånad ut.
Lekkamrater
Foto: Caroline
Har varit hos Mio och Niina idag.
Jättekul!!!
Bästa vänner
Är inte dessa fina vänner?
Emil älskar att gosa med Wilma,
och hon är ju nöjd när nån kliar henne.
Dom kan inte bättre kompisar bli.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Emil älskar att gosa med Wilma,
och hon är ju nöjd när nån kliar henne.
Dom kan inte bättre kompisar bli.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Grötnisse
Foto: Caroline
Efter att ha gungat en timme,
tittade vi på klockan som var så mycket att det var läggdags.
Fick skynda oss in för att äta gröt.
Älskar detta.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Emil fick en gunga av mig som
jag köpte på second hand.
Han verkligen älskade den.
Gungade i en timma och höll på att somna till slut.
PS: Här har han också mössan jag köpte till honom igår.
Ville inte ha den på sig men när han satt i gungan gick det bra.
Dop
Foto: Värmlands skolfoto
Måste ju även sätta in en bild på Emil när han döptes.
Resultatet av sunnevisiten
Foto: Caroline
Kunde inte motståden fina skylten.
Foto: Caroline
Ett glas med en riddare på till tankräm och tandborsten.
Foto: Caroline
Eftersom Emil har TUMMEN som mobil
var vi ju tvugna att köpa TUMMEN som sängkläder.
Foto: Caroline
En snygg mössa när morgonen känns kylig.
Mio på besök
Foto: Caroline
Emil är överlycklig när Mio är på besök.
Efter lekstunden bar det till Sunne på fika och shopping.
Emils rum
Tog lite bilder i barnkammaren igår.
Han har ju inte så mycke saker men några fastnade på bild.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Eftersom jag bara hade ett spjälskydd var det så svårt när jag skulle tvätta
så jag köpte ett på Second hand för bara 40 kr.
Foto: Caroline
Emils älsklingsmobil TUMMEN.
Han har ju inte så mycke saker men några fastnade på bild.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Eftersom jag bara hade ett spjälskydd var det så svårt när jag skulle tvätta
så jag köpte ett på Second hand för bara 40 kr.
Foto: Caroline
Emils älsklingsmobil TUMMEN.
Träning
Foto: Caroline
Emil bara skrattar när träning på att ta sig fram nalkas.
Lilleman
Fjunig och mjuk är din kind.
Dina ögon har himmelens färg.
Du skrattar emot mig med tandlös mun,
och sträcker fram små knubbiga händer.
Jag lyfter dig upp i min famn,
och känner mig lycklig som få.
Du lägger din kind mot min,
och mitt hjärta det smälter.
Du älskade lilleman,
må livet bli lyckligt för dig.
Dikt: Irené Hallström.
Irené är gammelfaster ( Urbans faster) till Emil
och har skrivit en dikt till honom.
Dikten var med i Wermlandstidningen
lördagen den 11 augusti.
Dina ögon har himmelens färg.
Du skrattar emot mig med tandlös mun,
och sträcker fram små knubbiga händer.
Jag lyfter dig upp i min famn,
och känner mig lycklig som få.
Du lägger din kind mot min,
och mitt hjärta det smälter.
Du älskade lilleman,
må livet bli lyckligt för dig.
Dikt: Irené Hallström.
Irené är gammelfaster ( Urbans faster) till Emil
och har skrivit en dikt till honom.
Dikten var med i Wermlandstidningen
lördagen den 11 augusti.
Pyssel i barnkammaren.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Köpte gardiner på Hemtex förra helgen och fick för
mig att sätta upp dom i Emils rum igår.
Nöjde mig inte med det utan var tvungen att
byta tyg på lampskärmen.
Hade inget tyg och som vanligt när jag får för mig nått
ska det hända på stubinen,
så jag tog en filt som jag köpte till Emil när han var liten,
klippte sönder den och vips så blev det en fin lampa.
Vit bakgrundmen gröna och gula små elefanter på.
Lite mys
Lite kramar och pussar ska det va.
Semester på västkusten
Vi var till Daftö 5 km nedanför Strömstad med husvagnen i en vecka.
Hade inte så bra väder, det regnade nästan hela veckan och så blev
vi sjuka alla tre med feber och förkylning.
Vi fick tillbringa större delen av tiden i husvagnen.
Foto: Caroline
Lillpiraten fick en leksak som han gillade skarpt.
Foto: Urban
En febrig blöjkille poserar framför kameran.
Hade inte så bra väder, det regnade nästan hela veckan och så blev
vi sjuka alla tre med feber och förkylning.
Vi fick tillbringa större delen av tiden i husvagnen.
Foto: Caroline
Lillpiraten fick en leksak som han gillade skarpt.
Foto: Urban
En febrig blöjkille poserar framför kameran.
Regn, regn och regn
Foto: Caroline
Tänk vilket fint väder det var i början av juni då denna bild togs.
Emil har bara badat en gång i sin fina pool.
Det får vi ta igen nästa sommar.
Vi har iallafall varit till stranden en gång med Mio och Niina.
Foto: Caroline
Foto: Caroline
Charmtroll
Foto: Caroline
Vilket charmtroll. Denna bild är jag mycket nöjd med.
Skulle vilja ha det som förstorning.
Va många bilder man måste ta på en bebis innan man får ETT bra.
Det tar aldrig slut...
Efter Emils blödning var vi tvugna att gå på kontroller i Karlstad genom att göra ultraljud och röntgen på skallen.
Allting verkade okej ända tills han blev 4 månader. Då började hans huvud att växa allt fortare och kroppen hann inte med.
Vi fick komma till Karlstad en extra gång och där såg dom att han hade en systa som var som en boll där blödninen satt.
Kanalerna bak i huvudet som ska leda bort ryggmärgsvätska var igenslammade av blodrester från blödningen.
Därav kunde inte vätska rinna ut utan bara fyllas på.
Vätskan tryckte på systan och systan tryckte på hjärnan och skadade ännu mer. Precis som om det inte var nog mycket skadat. Det tryckte uppifrån ner på Emils ögon så hårt att han hade svårt att titta upp.
Ingen annan utväg fanns än operation.
Jag och Emil fick samma dag åka ambulans till Uppsala och Urban kom efter med bil. Vi visste vad vi hade framför oss men att det var ett ganska enkelt ingrepp men ändå rann tårarna hela vägen till Uppsala.
Väl framme hamnade vi på barnsjukhuset där vi var när han var nyfödd men på en annan avdelning. Vi fick eget rum och dom kom in med en järnsäng som Emil skulle få sova i.
Foto: Urban
Inte särskilt mysig. Eller hur?
Efter några dagar bestämde sig läkarna för att lägga in en skunt. Dvs en slang som går från hjärnan ner i buken för att leda bort ryggmärgsvätska. Den måste han ha hela livet. Det är som vi alla har kanaler som leder bort ryggmärgsvätska bara att Emils är konstgjord och ligger mer på utsidan under huden.
Dessa två kanaler går i vanligt fall från huvudet ner i nacken och till ryggmärgen.
Dom kom in på rummet och visade oss hur slangen såg ut. Den är gjord av silikon och har en massa ventiler t. ex backventil, tryckventil osv.
Slangen stoppas ner ca fem i hjärnans hålrum och sedan ligger den under huden ner till buken. Där stoppade dom in ca 50 cm extra slang så att han har nått att växa i annars skulle dom vara tvugna att göra ingreppet i takt med att han växer och det skulle bli en hel del operationer.
Nu behöver han bara byta den en gång till.
Dagen innan operation badar vi Emil två gånger och på operationsdagens morgon en gång.
En glad liten skit som inte vet vad som väntas.
Kl kvart i åtta på morgonen rullar vi honom till operationen och lämnar över honom i främmande händer.
Allting känns tungt igen.
För att tiden skulle gå fortare (operationen tar ju iallafall 5 timmar).
Dom lovade att dom skulle ringa när allt var över så vi beslöt oss för att gå ner på stan och titta lite.
När klockan var ett fick vi gå till uppvakningen där Emil låg och jag fick ta upp honom i min famn.
När jag tog upp honom gnydde han lite men sov fortfarande.
Det var viktigt att han skulle ligga planläge i ett dygn.
Foto: Urban
Emil förbättrades för varje dag och efter två veckor var vi hemma.
Foto: Caroline
Emil några dagar efter operationen
Allting verkade okej ända tills han blev 4 månader. Då började hans huvud att växa allt fortare och kroppen hann inte med.
Vi fick komma till Karlstad en extra gång och där såg dom att han hade en systa som var som en boll där blödninen satt.
Kanalerna bak i huvudet som ska leda bort ryggmärgsvätska var igenslammade av blodrester från blödningen.
Därav kunde inte vätska rinna ut utan bara fyllas på.
Vätskan tryckte på systan och systan tryckte på hjärnan och skadade ännu mer. Precis som om det inte var nog mycket skadat. Det tryckte uppifrån ner på Emils ögon så hårt att han hade svårt att titta upp.
Ingen annan utväg fanns än operation.
Jag och Emil fick samma dag åka ambulans till Uppsala och Urban kom efter med bil. Vi visste vad vi hade framför oss men att det var ett ganska enkelt ingrepp men ändå rann tårarna hela vägen till Uppsala.
Väl framme hamnade vi på barnsjukhuset där vi var när han var nyfödd men på en annan avdelning. Vi fick eget rum och dom kom in med en järnsäng som Emil skulle få sova i.
Foto: Urban
Inte särskilt mysig. Eller hur?
Efter några dagar bestämde sig läkarna för att lägga in en skunt. Dvs en slang som går från hjärnan ner i buken för att leda bort ryggmärgsvätska. Den måste han ha hela livet. Det är som vi alla har kanaler som leder bort ryggmärgsvätska bara att Emils är konstgjord och ligger mer på utsidan under huden.
Dessa två kanaler går i vanligt fall från huvudet ner i nacken och till ryggmärgen.
Dom kom in på rummet och visade oss hur slangen såg ut. Den är gjord av silikon och har en massa ventiler t. ex backventil, tryckventil osv.
Slangen stoppas ner ca fem i hjärnans hålrum och sedan ligger den under huden ner till buken. Där stoppade dom in ca 50 cm extra slang så att han har nått att växa i annars skulle dom vara tvugna att göra ingreppet i takt med att han växer och det skulle bli en hel del operationer.
Nu behöver han bara byta den en gång till.
Dagen innan operation badar vi Emil två gånger och på operationsdagens morgon en gång.
En glad liten skit som inte vet vad som väntas.
Kl kvart i åtta på morgonen rullar vi honom till operationen och lämnar över honom i främmande händer.
Allting känns tungt igen.
För att tiden skulle gå fortare (operationen tar ju iallafall 5 timmar).
Dom lovade att dom skulle ringa när allt var över så vi beslöt oss för att gå ner på stan och titta lite.
När klockan var ett fick vi gå till uppvakningen där Emil låg och jag fick ta upp honom i min famn.
När jag tog upp honom gnydde han lite men sov fortfarande.
Det var viktigt att han skulle ligga planläge i ett dygn.
Foto: Urban
Emil förbättrades för varje dag och efter två veckor var vi hemma.
Foto: Caroline
Emil några dagar efter operationen
Emil och Mio
Foto: Niina (Mioshörna)
Två godingar.
Väl hemma, Värd en tårta
Foto: Urban
När vi kom hem firade vi med att morfar,
farmor och farfar kom med en smarrig tårta.
Ett steg framåt att få eget rum.
Foto: Urban
Nyfödd
Foto: Urban
Varför skulle detta hända???
När Emil föddes var allt frid och fröjd ända tills andra dagen när han började få kramper.
Han blev skickad från patienthotellet till avd. 10 där han blev undersökt.
Efter två timmar av undersökningar kallade två läkare in oss på ett litet rum och sa:
- Emil måste skickas till ett annat sjukhus. En helikopter är redan på väg hit och är här om en timma.
Han ska till Uppsala.
Det visade sig att han hade en stor hjärnblödning (hela 5 cm i diameter) och en stor del av
hjärnan hade blivit skadad.
- Vill ni ringa era anhöriga?
Hjärtat bara brast för oss båda. Vi kunde inte fatta att det var sant. Kunde små bebisar också få hjärnblödningar?
Vi trodde att bara gamla människor fick det. Vi hade aldrig hört talas om något annat.
Att ringa anhöriga själva var inte det roligaste. Vad skulle man säga? Dom fattade väl ingenting andå när vi ringde och inte fick ur oss ett ord utan bara grät.
Iallafall fick vi gå till patienthotellet och packa våra saker.
Undertiden la dom Emil i respirator.
När Emil lyfte med helikoptern satt vi och väntade på en taxi.
Emils färd skulle ta en timma och våran fyra timmar.
Det var den längsta och jobbigaste färden jag har åkt i hela mitt liv.
Taxichaffören babblade om sitt och vi hade inte en aning om Emil levde eller inte.
Efter två timmar ringde våran mobil och vi fick bra besked om att resan för Emil hade gått bra.
Väl framme fick vi leta upp avdelningen. Vi fann den till slut och fick komma fram till hans plats.
I rummet låg andra bebisar som grät. Men Emil låg där alldeles tyst med ögonen stängda.
Han hade slangar överallt ( 15 st räknade vi till), tre satt i hans huvud som skulle ha koll på kramper,
en i naveln för näring osv osv.
Tre läkare kallade in oss i ett rum. Två var neurologer och en var barnläkare.
- Emil har en alllvarlig hjärnblödning som ni vet. Det enda vi kan göra är att ta en timma i tagen. Blir det en försämring måste vi operera men det är en stor risk att vi inte klarar det.
Operation är den sista utvägen.
- Kommer han att överleva? frågade jag fast jag inte visste om jag ville veta svaret.
- Vi kan inte svara på det men vi får ta en dag i taget.
Det var ungefär det svaret jag var rädd att få och nu fick jag det som ett slag i ansiktet.
Dagarna gick och Emil kom ur respiratorn och blev lite piggare. Inga tecken på kramper syntes så dom kopplade bort en hel del slangar. Vi blev flyttade till ett eget rum en vecka och han började gå upp i vikt så dom skickade oss till Karlstad igen. Skönt lite närmare hem så man kanske kan få lite besök tänkte vi.
I Karlstad stannade vi åter en vecka och fick efter många om och men komma hem.
Han blev skickad från patienthotellet till avd. 10 där han blev undersökt.
Efter två timmar av undersökningar kallade två läkare in oss på ett litet rum och sa:
- Emil måste skickas till ett annat sjukhus. En helikopter är redan på väg hit och är här om en timma.
Han ska till Uppsala.
Det visade sig att han hade en stor hjärnblödning (hela 5 cm i diameter) och en stor del av
hjärnan hade blivit skadad.
- Vill ni ringa era anhöriga?
Hjärtat bara brast för oss båda. Vi kunde inte fatta att det var sant. Kunde små bebisar också få hjärnblödningar?
Vi trodde att bara gamla människor fick det. Vi hade aldrig hört talas om något annat.
Att ringa anhöriga själva var inte det roligaste. Vad skulle man säga? Dom fattade väl ingenting andå när vi ringde och inte fick ur oss ett ord utan bara grät.
Iallafall fick vi gå till patienthotellet och packa våra saker.
Undertiden la dom Emil i respirator.
När Emil lyfte med helikoptern satt vi och väntade på en taxi.
Emils färd skulle ta en timma och våran fyra timmar.
Det var den längsta och jobbigaste färden jag har åkt i hela mitt liv.
Taxichaffören babblade om sitt och vi hade inte en aning om Emil levde eller inte.
Efter två timmar ringde våran mobil och vi fick bra besked om att resan för Emil hade gått bra.
Väl framme fick vi leta upp avdelningen. Vi fann den till slut och fick komma fram till hans plats.
I rummet låg andra bebisar som grät. Men Emil låg där alldeles tyst med ögonen stängda.
Han hade slangar överallt ( 15 st räknade vi till), tre satt i hans huvud som skulle ha koll på kramper,
en i naveln för näring osv osv.
Tre läkare kallade in oss i ett rum. Två var neurologer och en var barnläkare.
- Emil har en alllvarlig hjärnblödning som ni vet. Det enda vi kan göra är att ta en timma i tagen. Blir det en försämring måste vi operera men det är en stor risk att vi inte klarar det.
Operation är den sista utvägen.
- Kommer han att överleva? frågade jag fast jag inte visste om jag ville veta svaret.
- Vi kan inte svara på det men vi får ta en dag i taget.
Det var ungefär det svaret jag var rädd att få och nu fick jag det som ett slag i ansiktet.
Dagarna gick och Emil kom ur respiratorn och blev lite piggare. Inga tecken på kramper syntes så dom kopplade bort en hel del slangar. Vi blev flyttade till ett eget rum en vecka och han började gå upp i vikt så dom skickade oss till Karlstad igen. Skönt lite närmare hem så man kanske kan få lite besök tänkte vi.
I Karlstad stannade vi åter en vecka och fick efter många om och men komma hem.
