Varför skulle detta hända???
När Emil föddes var allt frid och fröjd ända tills andra dagen när han började få kramper.
Han blev skickad från patienthotellet till avd. 10 där han blev undersökt.
Efter två timmar av undersökningar kallade två läkare in oss på ett litet rum och sa:
- Emil måste skickas till ett annat sjukhus. En helikopter är redan på väg hit och är här om en timma.
Han ska till Uppsala.
Det visade sig att han hade en stor hjärnblödning (hela 5 cm i diameter) och en stor del av
hjärnan hade blivit skadad.
- Vill ni ringa era anhöriga?
Hjärtat bara brast för oss båda. Vi kunde inte fatta att det var sant. Kunde små bebisar också få hjärnblödningar?
Vi trodde att bara gamla människor fick det. Vi hade aldrig hört talas om något annat.
Att ringa anhöriga själva var inte det roligaste. Vad skulle man säga? Dom fattade väl ingenting andå när vi ringde och inte fick ur oss ett ord utan bara grät.
Iallafall fick vi gå till patienthotellet och packa våra saker.
Undertiden la dom Emil i respirator.
När Emil lyfte med helikoptern satt vi och väntade på en taxi.
Emils färd skulle ta en timma och våran fyra timmar.
Det var den längsta och jobbigaste färden jag har åkt i hela mitt liv.
Taxichaffören babblade om sitt och vi hade inte en aning om Emil levde eller inte.
Efter två timmar ringde våran mobil och vi fick bra besked om att resan för Emil hade gått bra.
Väl framme fick vi leta upp avdelningen. Vi fann den till slut och fick komma fram till hans plats.
I rummet låg andra bebisar som grät. Men Emil låg där alldeles tyst med ögonen stängda.
Han hade slangar överallt ( 15 st räknade vi till), tre satt i hans huvud som skulle ha koll på kramper,
en i naveln för näring osv osv.
Tre läkare kallade in oss i ett rum. Två var neurologer och en var barnläkare.
- Emil har en alllvarlig hjärnblödning som ni vet. Det enda vi kan göra är att ta en timma i tagen. Blir det en försämring måste vi operera men det är en stor risk att vi inte klarar det.
Operation är den sista utvägen.
- Kommer han att överleva? frågade jag fast jag inte visste om jag ville veta svaret.
- Vi kan inte svara på det men vi får ta en dag i taget.
Det var ungefär det svaret jag var rädd att få och nu fick jag det som ett slag i ansiktet.
Dagarna gick och Emil kom ur respiratorn och blev lite piggare. Inga tecken på kramper syntes så dom kopplade bort en hel del slangar. Vi blev flyttade till ett eget rum en vecka och han började gå upp i vikt så dom skickade oss till Karlstad igen. Skönt lite närmare hem så man kanske kan få lite besök tänkte vi.
I Karlstad stannade vi åter en vecka och fick efter många om och men komma hem.
Han blev skickad från patienthotellet till avd. 10 där han blev undersökt.
Efter två timmar av undersökningar kallade två läkare in oss på ett litet rum och sa:
- Emil måste skickas till ett annat sjukhus. En helikopter är redan på väg hit och är här om en timma.
Han ska till Uppsala.
Det visade sig att han hade en stor hjärnblödning (hela 5 cm i diameter) och en stor del av
hjärnan hade blivit skadad.
- Vill ni ringa era anhöriga?
Hjärtat bara brast för oss båda. Vi kunde inte fatta att det var sant. Kunde små bebisar också få hjärnblödningar?
Vi trodde att bara gamla människor fick det. Vi hade aldrig hört talas om något annat.
Att ringa anhöriga själva var inte det roligaste. Vad skulle man säga? Dom fattade väl ingenting andå när vi ringde och inte fick ur oss ett ord utan bara grät.
Iallafall fick vi gå till patienthotellet och packa våra saker.
Undertiden la dom Emil i respirator.
När Emil lyfte med helikoptern satt vi och väntade på en taxi.
Emils färd skulle ta en timma och våran fyra timmar.
Det var den längsta och jobbigaste färden jag har åkt i hela mitt liv.
Taxichaffören babblade om sitt och vi hade inte en aning om Emil levde eller inte.
Efter två timmar ringde våran mobil och vi fick bra besked om att resan för Emil hade gått bra.
Väl framme fick vi leta upp avdelningen. Vi fann den till slut och fick komma fram till hans plats.
I rummet låg andra bebisar som grät. Men Emil låg där alldeles tyst med ögonen stängda.
Han hade slangar överallt ( 15 st räknade vi till), tre satt i hans huvud som skulle ha koll på kramper,
en i naveln för näring osv osv.
Tre läkare kallade in oss i ett rum. Två var neurologer och en var barnläkare.
- Emil har en alllvarlig hjärnblödning som ni vet. Det enda vi kan göra är att ta en timma i tagen. Blir det en försämring måste vi operera men det är en stor risk att vi inte klarar det.
Operation är den sista utvägen.
- Kommer han att överleva? frågade jag fast jag inte visste om jag ville veta svaret.
- Vi kan inte svara på det men vi får ta en dag i taget.
Det var ungefär det svaret jag var rädd att få och nu fick jag det som ett slag i ansiktet.
Dagarna gick och Emil kom ur respiratorn och blev lite piggare. Inga tecken på kramper syntes så dom kopplade bort en hel del slangar. Vi blev flyttade till ett eget rum en vecka och han började gå upp i vikt så dom skickade oss till Karlstad igen. Skönt lite närmare hem så man kanske kan få lite besök tänkte vi.
I Karlstad stannade vi åter en vecka och fick efter många om och men komma hem.
Kommentarer
Postat av: Niina
Tårarna rinner och jag ryser när jag läser, Kan inte fatta hur det måste ha kännts för er. Tur är att han är hemma hos er nu. Pussa lite på honom från mig!
Postat av: eliin
önskar er all lycka, och jag håller tummarnaför emil.
Postat av: mamma
Ibland undrar man varför livet är som det är med så mycket motgångar. Är så glad att allt gick bra. Och jag önskar er all lycka i framtiden. Emil är en riktig viking med kämpaglöd. Kram från mamma...
Trackback
